Jag vet att man inte alltid ska skriva massa personligt och sånt på bloggen alltid. Men jag kan inte låta bli just nu, måste skriva av mig och dessutom är det inte många som läser den här blogg-jäveln ändå!

Jo, som vissa av er kanske har märkt så har det varit lite "körigt" mellan mig och Rasmus den sista veckan/veckorna..
Jag vet inte vad jag ska säga.. Men i alla fall.
Eftersom att jag kände mig grymt ignorerad helt plötsligt när jag inte fick svar på sms på flera dagar och när jag väl fick det så var det korta och meningslösa svar ungefär.. Därför antog jag efter några dagar att det var något som var fel. Att han var sur på mig på något vis och då har väl jag rätt att veta varför tyckte jag?
Så jag frågade honom och det skulle jag tydligen inte gjort för blev  det tydligen krig eller något..
Ibland önskar jag att Rasmus bara kunde bli förbannad på mig och skrika och gapa på mig istället för att vara sådär tyst så att man bara känner sig dum och inte vet vad fan man sysslar med..

Till och med andra folk har skrivit till mig idag och sagt typ "jag hörde om dig och rasmus" och liknande.. Liksom vafan?! Alla vet mer än vad jag gör.. Det verkar som alla tror att det är slut eller någonting bara för att alla gör slut på grund av världens minsta bråk nu för tiden. Inte jag i alla fall! Jag tänker fan inte ge upp det här. Jag ska behålla min Rasmus till slutet, det har jag lovat många gånger.

Saken är också den att jag tar allt så himla hårt och håller honom grymt nära hjärtat eftersom att han är min första riktiga pojkvän om man säger så. Jag har inte haft någon innan så jag vet inte hur det är att förlora någon så nära. Jag vill inte veta det heller, därför håller jag hårt i honom. Jag ger inte upp i första taget. 
Jag hoppas bara att han känner lika dant. Men så många gånger som han har talat om för mig att han aldrig har älskat någon som han älskar mig och att det ska vara vi föralltid, planerat våran framtid och lovat att vi aldrig ska bråka så litar jag på honom fullt ut. Jag litar på det han har sagt. Jag litar på att det fortfarande stämmer. För är det äkta kärlek från hans sida så ändrar man sig inte..

Han är den som känner mig bättre än någon annan. Den som får mig att känna mig trygg och den som jag litar på.
Jag behöver träffa honom. Egentligen nu men han verkar inte så sugen på det så det får väl bli när det passar honom...