ensamheten bränner på min hud
Ja, då var man ensam igen. Rasmus har åkt hem. Man vänjer sig väldigt lätt när han är här. Man vänjer sig vid att det ska finnas någon i sängen om natten att trängas med, att man ska ha någon att prata med, krama om, pussa på och mysa med. Att ha en famn att finnas i. Jag känner tryggheten när han är här hos mig.
När ensamheten sakta smyger sig på, det är då hjärnan börjar jobba. Det är då alla tanka dyker upp i mitt huvud. Tankar om allt. Det finns ingenting negativt som jag inte tänker på när jag är ensam.
Jag tycker inte om att vara ensam. Allt är så bra när man har någon att vara med. Något att hålla på med, då dyker inte tankarna upp så hela tiden. Det är inga positiva tankar. Jag vet inte om jag egentligen borde skriva sånt här i bloggen, men jag väljer att göra det. Det är sånt jag brukar skriva i alla mina dussin med block som ingen annan än jag läser ändå. Där kan skriva vad som helst utan att folk klagar, tycker synd om en, sänker en eller skrattar åt en.
De mest konstiga tankar kan dyka upp i mitt huvud. Men de flesta av tankar framkallar tårar. Ni vet, jag gråter väldigt lätt för ingenting men sen finns det också de stunder där jag verkligen borde gråta, men gör det inte. Det är knasigt, jag vet. Jag förstår inte heller.
De tankar som dyker upp i mitt huvud, det är såna tankar som egentligen är förbjudna att tänka.
Jag vet att jag och Rasmus kommer vara tillsammans hela livet. Det vet jag. Jagtror inte, jag vet.
Men ändå dyker dessa tankar upp. Tankar om andra tjejer och hinder för oss. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det bara blilr så. Jag tror det beror på mitt självförtroende, det som inte existerar. Ni vet. Vad ska man göra åt det?
Jag vill att mitt självförtroende ska vara bättre. Jag vet inte hur man gör bara..
Jag tänker på hur det skulle varit om det aldrig hade blivit vi.
Hur det skulle varit om jag bodde någon annan stans.
Hur det hade varit om jag gick i en annan klass, på en annan skola.
Hur det hade varit om jag hade gjort på ett annat sätt, helt från första början..
Om jag hade kunnat vara den jag vill vara om jag hade gjort något annorlunda.
Hundra tankar, och alla på en gång.
Vilken mes jag är egentligen. Det kvittar vad folk gör mot mig så är jag ändå den som förlåter till slut även om det personen har gjort har gett ärr för livet i mitt hjärta.
Det är ju sorgligt! Sånt som folk inte tänker på, det sårar.
Det jag skulle kalla misstag ångrar inte ens folk. De är stolta över det som sårar mig. Innerst inne. Även om jag inte vill uttrycka det allt för allvarligt. Jag vill ju inte ta risken att förlora någon. Därför förlåter jag, hela tiden. Det kvittar vad folk gör så förlåter jag.
Ibland känns det som folk utnyttjar detta till tusen. Bara för att de vet att jag inte har råd att förlora någon som jag håller nära. Jag har inga reserv-vänner som vissa har. Endel har hundra personer som de kan prata med och litar på. Jag har inte det. Jag litar knappt på någon längre..
Det här med hemligheter. Jo, det sårar. Folk får ha hemligheter, det är klart. Men ibland undrar jag. Är det bara jag i hela världen som inte har hemligheter. Inga sådana hemligheter som jag har för mig själv. Jag delar mina hemligheter.
Men det gör visst inte alla. Annars har jag förstått saker helt fel, det kan ju också vara så att folk döljer saker, bara för mig..
När ensamheten sakta smyger sig på, det är då hjärnan börjar jobba. Det är då alla tanka dyker upp i mitt huvud. Tankar om allt. Det finns ingenting negativt som jag inte tänker på när jag är ensam.
Jag tycker inte om att vara ensam. Allt är så bra när man har någon att vara med. Något att hålla på med, då dyker inte tankarna upp så hela tiden. Det är inga positiva tankar. Jag vet inte om jag egentligen borde skriva sånt här i bloggen, men jag väljer att göra det. Det är sånt jag brukar skriva i alla mina dussin med block som ingen annan än jag läser ändå. Där kan skriva vad som helst utan att folk klagar, tycker synd om en, sänker en eller skrattar åt en.
De mest konstiga tankar kan dyka upp i mitt huvud. Men de flesta av tankar framkallar tårar. Ni vet, jag gråter väldigt lätt för ingenting men sen finns det också de stunder där jag verkligen borde gråta, men gör det inte. Det är knasigt, jag vet. Jag förstår inte heller.
De tankar som dyker upp i mitt huvud, det är såna tankar som egentligen är förbjudna att tänka.
Jag vet att jag och Rasmus kommer vara tillsammans hela livet. Det vet jag. Jag
Men ändå dyker dessa tankar upp. Tankar om andra tjejer och hinder för oss. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det bara blilr så. Jag tror det beror på mitt självförtroende, det som inte existerar. Ni vet. Vad ska man göra åt det?
Jag vill att mitt självförtroende ska vara bättre. Jag vet inte hur man gör bara..
Jag tänker på hur det skulle varit om det aldrig hade blivit vi.
Hur det skulle varit om jag bodde någon annan stans.
Hur det hade varit om jag gick i en annan klass, på en annan skola.
Hur det hade varit om jag hade gjort på ett annat sätt, helt från första början..
Om jag hade kunnat vara den jag vill vara om jag hade gjort något annorlunda.
Hundra tankar, och alla på en gång.
Vilken mes jag är egentligen. Det kvittar vad folk gör mot mig så är jag ändå den som förlåter till slut även om det personen har gjort har gett ärr för livet i mitt hjärta.
Det är ju sorgligt! Sånt som folk inte tänker på, det sårar.
Det jag skulle kalla misstag ångrar inte ens folk. De är stolta över det som sårar mig. Innerst inne. Även om jag inte vill uttrycka det allt för allvarligt. Jag vill ju inte ta risken att förlora någon. Därför förlåter jag, hela tiden. Det kvittar vad folk gör så förlåter jag.
Ibland känns det som folk utnyttjar detta till tusen. Bara för att de vet att jag inte har råd att förlora någon som jag håller nära. Jag har inga reserv-vänner som vissa har. Endel har hundra personer som de kan prata med och litar på. Jag har inte det. Jag litar knappt på någon längre..
Det här med hemligheter. Jo, det sårar. Folk får ha hemligheter, det är klart. Men ibland undrar jag. Är det bara jag i hela världen som inte har hemligheter. Inga sådana hemligheter som jag har för mig själv. Jag delar mina hemligheter.
Men det gör visst inte alla. Annars har jag förstått saker helt fel, det kan ju också vara så att folk döljer saker, bara för mig..
Det klart man undrar.
Det finns så mycket jag undrar men inte vågar fråga..
Det handlar om risken att förlora.
Det finns så mycket jag undrar men inte vågar fråga..
Det handlar om risken att förlora.
Kommentarer
Trackback