Idag gick Johanna på sin första begravning. Det var inte riktigt så farligt som ja hade trott, men hemskt var det ju såklart i alla fall. Kan bero på att jag inte kände henne jätte väl. Träffade henne någon gång då och då, några gånger om året, om ens det. Hon skickade ju alltid kort och kom ihåg födelsedagarna, men på sista tiden var hon sämre både i minnet och i resten av kroppen.
Hon såg knappt ingenting till slut, hon kunde knappt gå och inte prata heller till slut. Hon kunde bara lyssna och höra.
Tråkigt att jag inte har någon gammelfarmor längre..

Det var som om hon hade väntat och hållt döden inom sig tills just det rätta datumet, den 9 November 2008, på farsdag.
Det vill säga, exakt 10 år efter att gammlfarfar dog. Han dog när jag var 6 år. Den 8 November 1998, på farsdag.
Kan man verkligen hålla döden inom sig så och vänta på att släppa ut den? Det verkar så..

Jag vill bara säga, Vila i frid gammelfamo. <3

Love. J