Friends forever.
Hur många har inte sagt dom orden till mig? 
Jag har liksom funderat lite.. Jag skriver verkligen inte för att få medlidande och för att folk ska tycka synd om mig, tvärtom. För att veta vad jag gör för fel.. 

Det här med vänner. 
Egentligen vet jag inte hur jag har klarat mig, men när man tänker efter så har jag inte haft någon vän som har varit riktigt nära, som liksom har stått bredvid mig i regn som solsken, i alla tider. Det är synd. 
Ända sen jag var hos farmor som liten, (hon var dagmamma), enda sen dess har vänner kommit och vänner har gått. 
Jag minns, då var det Sara, Robert, Elin, Ida och Jesper som gällde. De var mina vänner. Sen kom erik när det var dags att börja förskolan ungefär. I förskolan var den första jag började prata med Jackie, den andra var Mickie som redan då var en riktig bitch, höhö. Dom två tjejerna bråkade om mig genom hela lågstadiet i stort sett. Upp till tvåan, då Emma kom till klassen, och Lina, hennes lillasyster. Genast blev hon favoriten som alla bråkade om. Även jag. Det ångrar jag stort idag. 

Det var vi tjejer som bråkade om varandra. Jag gillade verkligen ingen av dom, men ska man verkligen börja med att vara för sig själv redan i lågstadiet? Nej, det ska man inte.
I 5an typ, då började jag och jackie umgås mer och mer.
Det var liksom Jag och Jackie against Mickie och Lina. Och Emma var en falsk liten sak som hoppade runt emellan oss, fortfarande.
När högstadiet började så flyttade Jackie, till Landskrona. Hon förvandlades helt, direkt. Hon slutade ringa, vi som kunde prata i timmar.. Hon blev mörk, otrevlig och brydde sig inte om någonting. Jag ville inte tappa kontakten så jag skrev till henne, men fick till svar något i stil med; "Jävla tönt. Jag vill aldrig mer prata med dig, glöm bort mig helt. Radera mitt nummer. Annars kontaktar jag polisen." Vi var liksom vänner, trodde jag..

I högstadiet tvingades jag umgås med Mickie och Emma, våra "fiender" som vi kallade dom då.
Jag stod ut med dom genom sjunde klass, sen pallade jag inte mer.
Jag var själv, plötsligt no ones friend.
Det klart man hade vänner genom högstadiet, många, men ingen som man liksom kunde lita på fullt ut, och ingen som man umgicks med. Bara såna man sa hej och hejdå till typ.
De bästa därifrån var Erik och Sebban. Ingen bra kombination, nej jag vet. Men jag gillar dom.:)
Erik och jag har alltid gått i samma klass, samma dagmamma och allt. Vi känner varandra rättså bra. Men vi umgicks liksom inte, visst vi kunde prata om det mesta i skolan och så men.. det var inte tillräckligt.. Nu har jag knappt hört av han sen nian.. Något sms men inte mer. :(  
Sebban, han var där hela tiden. Bästisar var vi ett tag, det gick ju sådär om jag får säga det själv. Problemet med detta tyckte jag var hans humör och hans gränser. Han blev arg och tjurig för ingenting, och när han blev det så talade han inte om varför eller hur jag kunde ordna det. Det var bara undvika som gällde typ..Vi bråkade om skitsaker hela tiden, det är synd.. Nu hörs vi aldrig längre, på grund av något skitsnack eller vad det var som vi aldrig redde ut, och som ingen orkade bry sig om till slut.. Det är tråkigt det med.. 
Frida Sjöblom, du var en bra vän genom högstadiet också. Plötsligt började gymnasiet, och POFF?! vart tog Frida vägen?

Becca och jag träffades när vi var typ 5 år.. Hennes mormor flyttade till min gata och en sommardag träffades vi i lekparken utanför mitt hus. 
Jag minns det så väl. 
- "Hej, ska vi bli bästisar?" 
- Ja, visst! 
HAHA, det var så lätt på den tiden. 
Vi har varit vänner sen dess. Men vi hörs mindre och mindre vi också.. 
Nu har hennes mormor flyttat härifrån så Becca kommer aldrig hit och hälsar på längre.. :( Om jag inte ber henne förstås.. 

När jag gick i åttan, då träffade jag Tina. Tina och jag kom överens så bra! Allt var perfekt och hon var typ det bästa som hade hänt mig! Jag var hur lycklig som helst. Tina och jag började glida ifrån varandra mer och mer. Hon skaffade ett ny vän, som var mycket mycket bättre än mig, som to min plats och det var helt plötsligt inte samma sak längre.
Innan smsade vi varje dag, konstant liksom. Helt plötsligt tog det stopp och hon smsade konstant med en annan tjej istället. Det var då vi började glida isär.. Sen har det väl gått upp och ner men det är inte samma sak som förr. Ledsen att säga det.
Lydia, jag liksom vet inte riktigt när du kom in i mitt liv. Jag har ju alltid vetat vem du var och så eftresom vi gått på samma skola hela livet ungefär. Men jag började nog lära känna dig på högstadiet, eftersom du umgicks med Tina.
Vi blev bra vänner, väldigt bra faktiskt. Men så givetvis gled vi isär också, så fort det blev sommarlov och jag skulle börja en annan skola. Det är tråkigt..

Nu sen jag började gymnasiet, det har varit lite knepigt.
När vi började pratade jag mest med en tjej, Linn. Eftersom vi hade träffats snabbt typ 2 gånger innan. Så vi kände inte varandra, men vi kände varandra bättre än någon annan i klassen i alla fall.
Redan dag 4 eller 5 på John Bauer så drogs jag och Linn åt olika håll och jag började umgås med Emma. Nu är det bara jag och Emma, jämt.
Men vi är inte heller nära vänner. Vi är klasskompisar. Sånna som träffas i skolan, umgås på rasterna, gör alla gruppuppgifter tillsammans, och lånar pengar av varandra. På fritiden hörs vi aldrig av..

Sen kommer vi till min fritidssysselsättning. Evelina, Linda, Rebecka och Emma.
Eftersom jag är kusinbarn till Evve så har vi kännt varandra hela livet. Dock känner vi inte varandra på det sättet som jag skulle vilja ändå.. Inget hemlisprat, inga kramar, inga meningslösa telefonsamtal..
Linda, hon är bra hon. Hon lyssnar alltid när man har mycket att babbla om. Men det är hon och Evve, för det mesta. Det är dom två som kan lita på varandra och dom släpper inte in någon annan känns det som.. Det är samma med Linda, inga kramar och inga meningslösa telefonsamtal, inget sleepover eller någonting.. 
Rebecka och Emma, dom har alltid varit bästa vänner. Sen dom föddes skulle jag tro. Eller? 
Jag har aldrig lärt känna er på riktigt, så nära som jag skulle vilja ha gjort.. 

Sen jag och Rasmus blev tillsammans, den 13 November 2007. Sen den dagen känns det som om alla tror att jag inte har tid för dom längre. Ingen ringer längre om dom ska hitta på något, det är alltid jag som måste höra av mig. Att jag bara har tid, ork, kärlek och plats för en person. Så är det verkligen inte. 
Jag vill inte förlora mina vänner bara för att jag är lycklig. 
Sen vill jag inte va grenad åt två håll, mina vänner och rasmus. 
Jag vill att mina vänner och min pojkvän ska kunna umgås och vara vänner dom också, that would have been greate! 

Vad jag försöker få ut av detta är att ingen hör av sig längre, det kan gå dagar innan jag får ett sms som säger ens Hej.
Jag vill kunna vara mig själv, och ha vänner ändå..
Äh, vem försöker jag lura..?
Jag är ju bara en liten ynklig sak som tänker på sånt här mitt i natten, utan att kunna göra något åt det..

Slutgnällt, nu ska jag försöka sova.