Finns det något sätt i världen som man skulle kunna dra tillbaka tiden ett år eller två?
Jag undrar det jämt och ständigt.. Alla relationer jag haft till mina vänner, nästan alla utav dom. De relationerna har bara suddats ut, och flygit iväg det senaste året.. Hur många som helst.

Jag har haft nära vänner, många. Men nästan inga finns kvar. Inte så nära som innan. Jag har Linda och Evve som är nära. Dom är dom närmsta nu för tiden. Men ändå träffas vi inte jätte ofta och sånt. Rebecka och Emma, inte lika nära men dom är fortfarande vänner för det. 

Jag har haft många bra vänner man har kunnat prata, skratta och gråta med. De två-tre senaste åren har allt varit till och från. 
Folk förändras och blir motsatsen till det dom har varit innan. De träffar nya, bättre vänner. Alla skaffar pojkvänner och flickavänner som står i vägen ibland och det blir inte att man träffas lika mycket även om man vill och borde.. 
Det är väldigt synd.. Förr mådde man aldrig dåligt själv, man hade alltid någon som brydde sig och var med en. Det är inte så längre.. Folk behöver en linte lika mycket längre som dom gjorde innan. De har andra mycket bättre vänner. 

Att man bor halvt ute i skogen gör ju inte saken bättre. Det är inte lätt att ta sig till sina vänner när man vill och har lust. 
Pappa är aldrig hemma heller så att han kan skjutsa eller så. Det är inte lätt att vara den vän man vill vara. 
Visst, man kan finnas till på telefon, sms och msn. Men det är inte samma sak. Man vill kunna känna tillit och trygghet. 
Att kunna känna varandras närvaro och ge varandra en kram då och då. Man vill inte bara träffas över telefon jämt och ständigt. Även om det är bättre än inget så har jag ju inte ens det längre. Jag har inga vänner att prata med över telefon, inga att smsa med, och ingen att skriva på msn med. 

Förr när man loggade in på msn så skrev minst 5 stycken till en. Nu kan jag logga in 5 gånger om dagen och ändå är det aldrig någon som skriver till mig. Det är surt att veta att man inte betyder lika mycket som man gjorde förr. 

Jag är ingen person som öppnar mig lätt och skffar nya vänner hur lätt som helst. Jag är den "blyga" tjejen. Den som behöver någon som tar kontakt med en istället för att göra det själv. Jag behöver hjälp på traven liksom. 
Jag vill kunna vara den jag är och ändå ha vänner som bryr sig. 
Det räcker inte med ett sms någon gång i veckan. Det är alltid nåt, visst. Men det är långt ifrån det jag hade innan. 

Jag hade en väldigt nära vän, som visste nästan allt om mig. Hon som jag berättade allt för och som grät och skrattade med mig. Hon som kramade mig varje dag när vi träffades och när vi skulle lämna varandra. Hon hade verkligen fångat min tillit. Men sen gick det bara utför och hon blev lycklig, fick bättre vänner och behövde inte mig längre. 
Alla kallade oss för tvillingar för att vi var så lika. Både på utsidan och på insidan. Vi hade svart, axellångt hår. Sminkade oss likadant ungefär, samma klädstil, samma glädje och samma sorg. Likadana mobilen har vi också. Jag hade en svart och hon en röd, så vi bytte baksida så vi fick nästan likadana. Vi delade liksom allt. Nu har jag inte träffat henne på.. kanske två månader? Hon är i alla fall blond nu. Och lycklig. Hon har en pojkvän som heter Casper. Jag tror det är bra för henne.  

Jag hade en annan vän. Väldigt nära hon också. Hon var bästis med min tvilling, ovan. Och mig. Hon var blond, liten och hade tandställning. Hon var alltid glad och kom och kramades varje dag. Henne umgicks jag även med på fritiden en hel del ibland. Numera har jag inte träffat henne på ett jävla tag. Hon har brunt hår nu. Och hör aldrig av sig, fast det gör väl inte jag heller så jag ska inte anklaga henne. Hon har tagit bort sin tandställning, det är väldigt ovant, forfarande, även om det var typ ett år sedan snart. Hon umgås väldigt mycket med den här " kristna gruppen" eller vad man ska säga. Hon har väldigt många kompisar där. De åker på läger, går på tonår, uv och möten och grejer och skrattar och har roligt. Det är inte ltät att komma ihåg alla när man är så lycklig. Det förstår jag mycket väl. Hon har skaffat pojkvän nu, han heter Alexander och är hennes lärares son. Jag hoppas att hon är lycklig med honom, för det förtjänar hon. 

När jag var liten, 6 år tror jag närmare bestämt. Då träffade jag en väldigt söt tjej i lekparken utanför mitt hus. Hon var rödhårig, och hade lockar. Vi blev genast bästisar och så förblev det. Ett bra tag. Vi umgicks mycket och kunde prata om det mesta. Vi hittade på roliga saker som att sno rabarber från grannarna, bygga kojor, bada i vattenspridaren, åka skidor i fjällen, varit på gisleparken tillsammans många gånger, blivit lite småkära i varandras kompisar har vi också blivit. Gett varandra råd och tips när det har behövts och bara funnits där. Vi har gjort mycket kul tillsammans. Halmstad och shopping är två saker man inte får glömma. Jönköping har också hänt. Synd att vi inte pratar, och inte träffas lika mycket längre.. Det är riktigt synd. Jag saknar dig.. 

När jag började högstadiet fick jag många vänner som man liksom kunde umgås med, men kanske inte på fritiden utan mer i skolan och så. Eftersom jag inte var så mycket med någon speciell i högstadiet. Frida, Erna, Minela, Elina, Lina, Evve, Therese. Jag pratar inte med någon av dom längre. Det är synd. Elina går ju på samma skola, så det blir väl  hej ibland men inte mer.. Frida var jag ganska nära med innan. Men vi har träffats en gång, på typ 1 halv minut på parken sen vi slutade högstadiet. Det är synd.. 

När jag gick hos dagmamman, min farmor. Då fick jag en bra vän redan då. Vi lyssnade på aqua och spelade pippi datorspel tillsammans. Det var kul tycker jag. Sen minns jag när vi pussades bakom soffan när vi var typ 4. Konstigt nog. 
Iallafall, ifrån dagen vi träffades till sista dagen i nian har vi gått i samma klass och han har alltid varit den jag kunde prata med om allt och den som fanns där om jag var själv och sånt. Vi berättade det mesta för varandra. Det var väldigt mysigt att ha en så bra killkompis ända från dagis liksom. Som man visste brydde sig om en i alla fall. Synd att vi inte pratar och umgås längre.. Jag måste verkligen ta tag i det. Vi måste träffas snart. Klassträff? Varför inte? Det hade varit mysigt till sommaren.. 

En annan killkompis jag fick ganska tidigt när vi började högstadiet. Han betydde verkligen mycket. Vi var bästisar. Ett bra tag. Det enda konstiga är att han får för sig saker som inte är sant. Och han litar inte på mig på rätt sätt verkar det som. Vi har i alla fall inte träffats på riktigt sen nian i alla fall. För nian slutade med att han var riktigt förbannad på mig utan att jag vet varför.. 
Det är synd. Vi hade våra bästiskvällar sen, fast då var det inte jag som var bästis med han. Då var jag bästis med min nuvarande pojkvän. Fast han var också med. Det var helmysigt. Man kunde verkligen prata med dig och du ringde typ varje dag och bara ville prata. Sånt gillar jag, jag saknar det verkligen.. Du brydde dig. 
Saknar det.. 

Ska vi gå längre tillbaka i 7an-8an typ, då hade jag en vän från smålandsstenar. Vi var ganska nära vänner också, fast mest över msn. Vi hade träffats några gånger. Men inte själva. Det var lite synd att vi gled ifrån varandra, men jag lyckades bli övertalad att hon hade gjort dumma saker som hon inte borde gjort och som var väldigt sviniga så det drog mig ifrån henne.. Jag vet inte om det var sant men jag skulle tro det eftersom det kom från andra nära vänner till mig, och tidigare från henne. 

Jag minns, tvillingar. Vi tre, vi var och badade i värnamo och i kulltorp och allt annat. Vi hade jättekul på fotbollsträningarna tillsammans och kvällarna p åmsn var oslagbara. Så mycket skratt. 
Jag saknar det.. Nu sitter två säten ifrånvarandra på bussen ibland och hälsar inte ens. Dom bytte fotbollslag och vi pratade inte mer, vi gled ifrån varandra. Och jag betydde nog inte lika mycket för dom som dom gjorde för mig i alla fall. Ja minns det i alla fall. 
Det var dom som fick mig att vilja fortsätta med fotbollen, men nu går det bara utför igen. Jag är på väg att sluta i alla fall. 

En gång, i lågstadiet. Då hade jag en vän. Hon var lite konstig, men jag tyckte ändå om henne. Vi ringde varandra och pratade i timmar varje dag, om ingenting.. När pappa fick telefonräkningen gick han i taket. 
Hon bodde inte så långt i från mig, bara någon kilometer. Hon var den jag umgicks med. Högstadiet kom och alla var nervösa, men ja var ju lugn för jag hade henne. Men nej, då fick jag redan på att hon skulle flytta, till landskrona närmare bestämt. Det är långt bort här i från. Sen skolavslutningen i 6an har jag inte träffat henne. Vi pratade över telefon ett tag sen gick inte det heller för det blev för dyrt. Msn gick ju, men det gick så långt så vi blev ovänner. Utan anledning. Hon hade väl fått nya vänner, som alla andra och insåg att jag var bara skräp. Hon gick från en liten söt tjej med långt blondt hår ner till rumpan som inte fick färga sitt hår det minsta, till en tjej med olika färger i sitt korta spretiga hår varje vecka, pircingar överallt, och blev hur kaxig som helst. Dumförklarade en så fort man sa något. Det tog bara slut och jag kommer nog aldrig mer få träffa henne..   

Jag har haft många bra vänner i mitt liv. Men alla har liksom dragit sig undan till slut. 
Utan Evve och Linda :)  

Evve och min pappa är kusiner, så vi har alltid kännt varandra. Hon är två år äldre än mig och har fått körkort för ett tag sedan. När vi var små så lekte vi ofta. Vi tittade på film, sminkade varandra, gjorde frisyrer på varandra, klättrade i träd, spelade fotboll, sov över, sov hos gammelmormor tillsammans, städade åt henne, bakade gjorde vi, gick halloween och påskkärringar, badat i havet, busringt, shoppat och gjort massa andra roliga saker tillsammans. Det är saker man inte glömmer. Det finns stunder vi inte har pratat och umgåts så värst mycket heller. Det är synd. Jag hoppas inte det blir så igen. 

Linda och jag har inte kännt varandra så länge som det känns att vi har. Vi blev inte vänner förrän typ, jadu. Några år sedan. Jag vet inte exakt men det var i Halmstad vi började umgås. När vi hade stugan där. Vi cyklade, badade, spelade minigolf, shoppade i stan, och hade massa roligt som man kan ha på sommaren. Tältade och sånt. Jag har hur många minnen som helst därifrån.  Hon är två år äldre än mig hon också. Hon är riktigt bra och finns alltid där. 
Hon har skaffat pojkvän nu, han heter Pelle. Hoppas bara inte att hon får mindre tid för mig nu. Haha. 

Jag vet inte om jag egentligen skulle vilja vrida tillbaka tiden. I vissa fall skulle jag vilja det. Vad det gäller mina vänner. Men inte annars tror jag inte. För jag har världens underbaraste pojkvän. Och jag är hur nöjd som helst med honom. Så att dra tillbaka tiden hade gjort att vi inte hade lärt känna varandra på det viset som vi har gjort. Och det vill jag inte. Jag ångrar inte en sekund med Rasmus. Hade jag fått ha kvar honom, och inget hade ändrasts med honom om jag hade dragit tillbaka tiden så hade jag lätt tagit tillbaka tiden, ett bra tag. Och gjort alla mina misstag ogjorda och visat mer kärlek mot mina vänner så jag hade fått behålla dom. 

Kan man dra tillbaka tiden? Kan man deleta och ångra sånt här..?


 






















 

Jag trodde verkligen på allvar att jag skulle gå till skolan idag, men nejnej. När det väl gällde så gick det bara inte.. Jag får nog skärpa till mig. Idag skulle jag i allafall haft gympa och wordprov på naturkunskapen.
Får väl se om ja kan göra det någon annan dag.

Rasmus ringde i alla fall mig tidigare idag och var överlyckligt för han hade klarat av provet till a-traktor kortet! 56p, 56 var godkänt. Så nu får han köra a-traktor. Inte illa inte illa. Han sa att han skulle komma till mig idag, men nej. Sen kom han på att han hade lovat att umgås med nån klasskompis eller nåt. Så, vi får väl hitta på något i helgen:) Jag längtar verkligen..

Idag blir ännu en lam dag. Jag vill flytta. Göra något av mitt dumma liv.
Som att sluta skolan, skaffa ett jobb. Flytta till Stockholm och leva livet.
Jag har så satans brottom medans alla, nästan alla i alla fall, i min omgivning tycker att man ska ta det lugnt och är ett barn ända tills man är typ 25.
Jag vill leva nu! Varför händer det ingenting?

A black fucking world, with a white little girl
She always gets the blame, so nobody else needs to be ashamed
Her life isn't always a dream, sometimes she's even out of the team 
She have so many things she wants to do, but everything includes you. 
People change, things go wrong, it's weird that life still carries on..   

Hej jag heter Johanna och idag är jag trött :)
Emma har skvallrat att vi ska ha bowling på gympan idag, höhö. Och jag som har packat med mig gympakläder :O
GAH! Irriterande.

Rasmus ska skriva prov till atraktor idag, så lycka till skitunge:) <3

Nu ska jag ha gympa.

Pappa och Fille lyckades till slut övertala mig att följa med till vrigstad i alla fall. Vi skulle åka skridskor och sånt på sjön. Det var ju inte lite folk där i alla fall. Typ 30 stycken.
Kallt som fan men nu är jag hemma igen!

Har precis varit ute och övningskört en runda med pappa. Det gick ju väl sådär.
Han är så smart så han ville att jag, som inte ens kan starta bilen, skulle backa in på våran garageinfart där det redan stod en bil och en släpkärra. Jo, ni kan ju gissa hur det slutade. I BUSKARNA!

Nu vet jag inte vad jag ska hitta på resten av kvällen. Förslag?